ericaelisabet

Jag räcker aldrig till.

Ensam, efter det första steget på mitt äventyr, ligger jag i sängen och tankarna svävar okontrollerbart iväg.
För det första är det en konstig känsla att ha tillgången till en 120 cm säng helt själv när man är så van vid att dela den med någon annan. Jag är van vid en arm om min midja, ett andetag i nacken, en snarkning mitt i natten. De flesta ogillar att folk snarkar, men jag saknar snarkningarna från andra sidan sängen.
Kan man sakna någon annan som man skulle sakna en kroppsdel? Som en del av en själv som för tillfället inte närvarar? Är det hälsosamt att ligga och undra vad den saknade tänker på, drömmer om, lyfter ovanför huvudet och vilka ord hans läppar formar.
Hur är det möjligt att musik på spotify lätt kan ersättas av hans röst när han pratar i telefon, utropar något på en fotbollsmatch, viskar små saker i mitt öra.
Men när det gör ont, för det andra, när det gör för ont - hur ska man agera då? När det gör ont att tänka, ont att prata för man saknar så mycket. Ska man sluta med allt man brukar och bara 'go with the flow'?
Och om 'the flow' för en åt fel håll?

När jag har sovmorgon åker jag med 8.36 bussen. Vanligtvis sover jag länge på måndagar och torsdagar, men den här gången var det en onsdag.
På måndagar och torsdagar brukar bussen vara två minuter sen till min hållplats; alltså vet jag att jag har två minuter till godo.
Men den här gången var det som sagt inte en måndag, inte en torsdag, utan en onsdag. Två minuter tidigare, alltså 8.34 stannar bussen på min hållplats.
Vad hade hänt om jag hade tagit de där två minuterna i godo? Jag hade missat bussen om jag gått en minut senare hemifrån.
Är det inte meningen att bussarna ska vara punktliga, och inte åka tidigare än vad de ska? Jag menar, om bussen är tidig på de första hållplatserna borde den bli sjukt tidig på alla andra?
Alla vill inte stå på hållplatsen i tre minus och vänta på att bussen kan komma för tidigt. Speciellt inte när det inte är ett gångavstånd in till Kungsbacka.
Ska passagerarna stå och vara ovissa om bussen kommer tidigt eller inte, eller ska busschaufförerna helt enkelt lära sig att passa tiderna bättre?

Vad gör man när man inte räcker till? När ens tid tar ett stryptag runt halsen och långsamt långsamt allt mer och mer förminskar lufttillförseln till huvudet?
Vad gör man när det är de närmaste som säger det som gör ondast? När kommentarer som "ful" slutar göra en illa och "inte ses" från världens bästa är jordens undergång?
Vad gör man när det enda som är säkert och tryggt ryggar undan och man står helt ensam i en ny obekant värld? När varje steg är ett steg längre bort än man någonsin varit?
Vad gör man när man bara vill gråta lungorna ur sig men istället håller man masken och går sönder inuti? När allt verkar rasa för ens ögon och bli ett svart rökmoln?
Vad gör man när den man helst söker tröst hos inte längre ger tröst? När han börjar vända sig bort?
Vad gör man när man bit för bit faller samman? När superlimmet och silvertejpen inte biter?
Vad gör man när tiden inte räcker till? När människan som skapelse inte är tillräcklig?

Jag har ett behov av att kunna skriva överallt. Jag blev iPhone ägare för sju månader och ända sedan dess har jag längtat efter att kunna blogga i mobilen.
Min (storartade?) blogghistoria börjar på en nogg-blogg för drygt fem år sedan. Jag var förälskad i tanken att kunna dela med mig av mina tankar på nätet. Men jag tappade kärleken till noggen, bytte portal till blogspot, men kände att det var där alla var. Devote.se stod näst på listan. Jag bloggade på devote i två år ungefär och jag älskade det! Men, kärleken tog slut även där. Så hamnade jag på blogg.se och har varit på samma portal sedan 2009 på två olika bloggar.
Jag brukar fråga mig själv varför jag brytt mig om att byta blogg så ofta. Efter ett tag kom jag fram till att jag tycker om trygghet. För att jag ska stanna kvar ska det vara tryggt, säkert och bekant. Jag är lite konservatistisk på det viset. När det gäller min blogg vill jag inte ha förändringar.
Annars älskat jag förändringar.

Handen på hjärtat, vem kan lova

Att man kan stå för allt som man sagt

Jag blir förändrad i din närhet, styrd av en osynlig makt

Handen på hjärtat, vem kan säga

Att det är sant att ensam är stark

Jag har ett liv och vill leva det nu

Och med handen på hjärtat, mitt liv är du